Idag är allt mycket bättre. No more tears. Dock önskar jag honom evig slakhet. (Vilket inte är en omöjlighet, I say no more..)
Jag tror minsann jag växte en hel centimeter igår. Jag gjorde precis tvärtemot vad jag brukar göra. Fröken introvert, jag alltså, som alltid stoppar huvudet i sanden, ältar och är destruktiv, cried my heart out och ringde alla mina fina vänner som självklart lyssnade, peppade och bara lät mig tjuta. Varför har jag aldrig gjort det förr? Retard, det hjälper ju även fast dom inte förstår. Jag tror minsann jag börjat riva muren, inte en dag för tidigt.
Nu är det snart bedtime och sängen är nybäddad med splitternya (obesudlade!) lakan. Lovely.
