Jag ringde C och vi pratade så där som bara vi kan prata. Om allt, om oss och om ingenting. Han är den svåraste jag vet och den enda som lyssnar utan att döma eller ömka. Vi pratade länge och det fick mig att sakna honom ännu mer. När vi lagt på, sent i natt, så ville jag bara krypa upp i hans stora säng och somna på hans bröstkorg. Nära, nära.
Det kommer dock aldrig hända igen, sagan om herr C och fröken S är historia, en ganska sorglig sådan. Men kanske blir det en promenad till våren, en dag när solen skiner.
Sötnörden och pizza imorgon. Kors i taket. Killen kan tydligen kicka boll trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar